Jag är så fruktansvärt trött på allting i livet just nu, allt vad det innebär. Jag funderar ofta på om jag egentligen är en ensamvarg, en människa som skall leva ensam. För sitt eget bästa liksom. Men jag vet inte om jag känner så just nu för att jag är så jävla missnöjd med mig själv och allt jag lyckats åstakomma med i mitt liv (inget med andra ord). Att jag nu för tiden inte har några "vänner" kan ju tänkas kännas lite jobbigt det med, men faktiskt inte. Jag vet att dom flesta av dom ändå är ytliga vänner så det rör mig inte i ryggen. Med n'r folk som man verkligen inte trodde skulle sluta höra av sig, för att bara kolla läget ,slutar höra av sig så känns det lite som ett hugg i ryggen. Tänker ofta på mina "närmare" vänner, Jag saknar er.Det gör jag verkligen. Minns att jag sa, Du och jag, Tänk när vi är 40 år, sitter här som ensamstående mammor,en öl i handen och ändå jävligt nöjda med livet, Du och jag. Känns som jag svikit dig, jag vet inte varför! Men jag älskar dig! Hoppas du vet det. Och jag saknar dig,tänker på dig varje dag.

Men men jag antar att det är såhär livet är,Fullt med besvikelser och nedgångar. Visst livet går upp och ibland känns allt så jävla underbart men det är sällan nu för tiden. Och det gör ont i mig. Vad är meningen med livet? Hur många gånger ska man ställa sig den frågan.

Är 20 år nu och känner redan att jag är gammal och gaggig, en riktig kärring som bara ser negativt. Att livet redan är levt, Vill inte känna så. Varför kan jag inte bara vara tillfreds med livet?